I ”The Love Song of J. Alfred Prufrock” (1915), en dikt som T. S. Eliot hade utarbetats av en ålder av 23, antog han rösten av en lång medelålders man, eller för den delen en fördömd själ från Dantes Inferno. Balding Prufrock finner i ett möte för te med några fashionabla damer Tillfälle för existentiellt lidande. På väg till denna sociala händelse skjuter han ständigt upp frågan ”överväldigande fråga”, förmodligen något slags förslag till damen som kommer att underhålla honom., Istället frågar han sig en rad frågor som, även om inte den överväldigande frågan själv, speglar hans fördjupande ångest: ”vågar jag / stör universum?”; ”Så hur ska jag anta?”; ”Och hur ska jag börja?”Övertygad om att han redan vet vad lidande väntar honom -” för jag har känt dem alla redan, känt dem alla— – han bestämmer att, även om han är så obeslutsam som Shakespeares Hamlet, har han ingen av Hamlets storhet. Han kommer inte att ställa den överväldigande frågan, av rädsla för att hon kommer att svara ”det är inte vad jag menade alls / det är inte alls det.,”Istället accepterar han angrepp av ålderdom och bestämmer att ingen romantik väntar på honom:
ska jag dela mitt hår bakom? Vågar jag äta en persika?
Jag ska bära vita flanellbyxor och gå på stranden.
Jag har hört sjöjungfrun sjunga, var och en till varje.
Jag tror inte att de kommer att sjunga för mig.
dikten visar några av de moderna egenskaperna som lockade pund till Eliot: hans behärskning av konversationsrytmen, som han gav form i vers, hans samtal, vittig användning av RIM och anspelningar till Dante, Shakespeare och andra författare., Även om dikten inte återspeglar krigserfarenheten, efter att ha skrivits 1910-11, föreslår Eliots tidiga poesi den riktning i vilken modernistisk poesi skulle röra sig under och efter kriget: mot utforskningen av det delade medvetandet, temat som Eliot och Pund båda associerade med Henry James.
- denna sida har anpassats från Pericles Lewis Cambridge Introduction to Modernism (Cambridge UP, 2007), s.120-121.